Egentligen är jag sjukt skakig. I och med det här fick jag ett avslut på glidandet och en start på det riktiga, antar jag. Jag saknar filosofin. Nu ska jag gå och andas.

Tänk alltid valrörelse - och etiska frågor

Nu börjar jag bli rädd för mig själv. Inatt drömde jag att jag sålde min njure. På vårdcentralen. Jag har uppenbarligen sjukt dåligt omdöme när jag sover. Ska man sälja sin njure måste det finnas säkrare ställen än vårdcentralen att gå till.

Efter den rättighetsdrömmen tog jag mitt pick och pack - utan att försova mig, åkte till Borås och var med på Södra Älvsborgs första kampanj inför EP-valet. Nu så!

Könsmaktsordningar och jullåtar

Dagen börjar med att jag försover mig en timme. En timme. Det hade varit ursäktat igår eller om jag glömt bort att ställa om klockan tills idag, men nej. På något sätt försöker mitt undermedvetna strunta i mina skolplaner och låter mig stänga av klockan. Mamma väcker mig tacksamt nog, jag svär lite smått, låter håret hamna i en knut högt på huvudet för att dölja bristen på dusch, struntar i frukost, tar på mig den skrynkligaste t-shirten som kan hittas och känner mig ovanligt attraktiv. Dessutom inser jag att jag har vaknat med en jullåt på hjärnan.

Väl på bussen börjar jag andas och slås av tanken att jag har drömt om Carl Bildt. Det är ju inte alls nördigt. Jag har drömt om EP-valet, duschar inte, nynnar på en jullåt och är på väg till en filosofilektion. Hej, jag är coolast i stan.

Två timmars lektion ägnas åt genus. Könsroller. Kön. Genus. Genus. Genus. Det är sjukt kul men blir lite besviken över att inte få skriva "könsmaktsordning" i anteckningarna en enda gång.

Sedan kan jag vara nästan säker på att det är EU-ministern jag springer på på H&M.

Slampiga beteenden

Om man ska gå tillbaka till tankarna man förmodligen tänker alldeles för sällan är jag rätt nöjd. Vem är jag, vad gör jag, varför gör jag så, hur gör jag och allt det där med jaget i första rummet.

Det hade varit smått jobbigt att ha gått snart 20 år utan att vara nöjd med vem man var. Men det finns en grej som jag fortfarande kan gå och misshandla mig själv över. Jag är lugn. Ofta. För ofta. Jag är sansad. För sansad. Jag vill skrika när jag blir arg, gråta när jag blir ledsen, jag vill hoppa när jag är glad. Men det gör jag inte för ofta. Jag vill fäkta med armarna som om jag mördade flugor överallt, jag vill visa att jag lever. Jag vill lite till. Jag vill inte alltid vara en sådan som tänker först och handlar sedan.

Jag ska först och främst generalisera en massa människor - sedan ska jag jobba på att bli mer sydländsk. Bara sådär. Jag ska visa känslor. För jag har sådana och är trött på att vara tvungen att berätta det.

Kanske inte imorgon, kanske inte i helgen, men nästa vecka. Då ska jag börja leva mitt liv som en känslomässig slampa. (Jag vill inte veta vem som får min blogg som sökträff efter det ordvalet.) Jag ska visa känslor för alla. Eller många åtminstone. Fler än idag. Några.

Jag ska visa känslor.

Det här med framtid

På något sätt är det nog skadligt att blogga så här ofta. Men hej. Nu hatar jag Flashback och vill gå publikt med det. Jag vill läsa en perfekt utbildning. Några skulle säga att det är ställa lite höga krav. Men så är det ju problemet med att man bara har ett liv och att man ska få ut så mycket av det som möjligt. Jag googlar på pol. kand. och hittar negativa omdömen. Att söka mer information leder bara till mer frågor.

Man kanske skulle fortsätta med filosofi och bara bli allmänt skum. Det skulle med all sannolikhet sluta med att jag ser ut som en seriefigur i vilket fall som helst - för det har samtliga av mina föreläsare hittills gjort. En seriefigursliknande människa som pratar om saker väldigt få lyssnar på och som spenderar sitt liv med att fundera på vad som är moraliskt rätt att göra och därmed är alldeles för upptagen för att faktiskt göra något.

Men det är lugnt. Programvalet påverkar ju inte mer än mitt framtida arbetsliv, skuld till CSN och livskvalitet i stort. Jag improviserar lite. I vilket fall som helst är man rekommenderad att vara engagerad i en ideell förening - check! och vara språkkunnig - mindre check! Spanska, tyska eller franska väntar som kvällskurs. Tror jag. För vet vet jag ingenting nu längre.

När Ida blev 20

Det finns en del personer som har personligheter man kan känna igen och som verkar delas med andra. Och så finns det sådana som Ida.

Ida har ett smeknamn som är längre och jobbigare att säga än hennes riktiga namn. Iduberga.
Ida bor i 15 minuter utanför Ulricehamn men tar likväl med sig hemtelefonen när hon åker hem till mig.
Ida svarar pedagogiskt på frågor som "Hur gammal är man när man slutar med blöjor" genom att säga "Det beror på åldern".
Ida fyllde 20 år igår.

GRATTIS!

Det är val i år

Det är val i år. Det är val till Europaparlamentet 20 maj till 7 juni.

Det spelar ingen roll.
Det är så långt bort.
EU är där nere.
Det berör inte mig.
Min röst gör ingen skillnad.

Det spelar roll. EU är här. Det påverkar mig. Min röst på valdagen kan vara den som avgör om det är en till frihetsvän eller en sverigedemokrat som får vara med och representera Sverige som röst i parlamentet i fem års tid.

Det handlar om freden, sägs det och så sägs något om andra världskriget. Och visst. Det handlar om freden. Men det handlar om mer fred. Det handlar om freden på Balkan. Det handlar om freden utanför EU. Det handlar om freden imorgon.

Det handlar om demokrati, sägs det. En del menar vår demokrati och att det räcker där. Men det gör inte det. Det handlar om andras demokrati. EU kan bli större. EU kan garantera demokrati för Turkiet, för Kosovo, för Vitryssland, för fler. EU kan vara med och hjälpa människor få bättre liv.

Det handlar om utveckling, sägs det. Men det ska inte vara bara för EU-länderna. Vi ska inte stänga in oss. Vi kan handla, inte bara med varandra. Köper vi varor från idag fattiga länder ger vi dem det viktigaste medlet för att bygga upp sitt land, pengar. De kan investera i skola, i vård, i vägar, i demokrati.

EU ska inte handla om bananer och skolfrukt. EU ska inte handla om en levande landsbygd i Köttkulla. EU ska handla om att skapa möjligheter.

Kvinnan som stenas till döds anklagad för att ha varit otrogen, har ingen möjlighet att påverka sin vardag. Men det har du. Killen som hängs för att han älskar en annan kille, har ingen möjlighet att påverka sin vardag. Men det har du. Du har fått en möjlighet att rösta. Rösta för varje människas rätt till sitt liv, till fred, till frihet och till demokrati.

Andra klagotoner

Man kanske kan kalla det en arbetsskada, men det känns helt naturligt att dela in mitt liv i kapitel. Igår avslutades ett sådant. I brist på papper får Piritas minimala rosa dator assistera hjälp när jag behöver skriva av mig.

Men det är slut. Ett avslutat kapitel.

Vad jag alltid har tänkt mig är att det finns en fördel när sådana här kapitel avslutas. Man får äta mängder med glass direkt ur burken och umgås på tu ma hand med sin hårborste och musikaliska toner man egentligen inte kan ta. Man ska få sjunga hur högt och falskt som helst och alla ska har överseende med det. För ett kapitel är avslutat.

Men nej. Jag är fyra timmmar hemifrån instängd på ett hotell. Visserligen kan jag sjunga i en hårborste och äta glass, men det är svårt att tro att grannarna här har överseende med det.

Glassen är ersatt med kaffe och hotellgodis. Hårborstsmikrofonen är ersatt med en penna för anteckningar. Misären är ersatt med valvinnarstrategier.

För uppenbarligen kan jag aldrig göra något som man ska.

För övrigt är jag inte så känslokall som jag kan ge intryck av. Men jag saknar glassen.

Ja, nu är jag nöjd. Solen står på så jag inte ser vad det står på datorskärmen. Det är så det ska vara.

Filosofi som ett årgångsvin med smileys

Egentligen borde jag plugga. Egentligen tänkte jag skriva om helgen. Egentligen borde jag absolut inte sitta här. Egentligen är egentligen rätt överskattat.

Att skriva filosofitenta med feber var uppenbarligen ett vinnande koncept. På gymnasiet talades det om att det gick mycket lättare att förstå filosofi om man under läsningen konsumerade alkohol. På universitetet ska man skriva och läsa med feber och dra liknelser med viner - då får man plusbetyg och smileys.

Idag kom jag ut som moderat för några av mina kurskamrater. "Du som verkade schysst." Men jag lovade ta med kampanjmaterial i alla dess former och kände mig plötsligt mycket mer hemma än vad jag har gjort tidigare. Det är med all säkerhet någon psykologiskt, men nu är jag nöjd och helt tillfreds med min moderatroll och spädbarnskokare.

Vi hade gruppdiskussion och jag tog upp problemet med namn. Det visade sig att Markus hette Emil, Pontus hette Karl, Linus hette Jakob, Robin hette Erik. Robin var svår att säga hej då till, de andra kunde jag tackla. I övrigt heter kursarna Simon. Så länge de inte är tjejer det vill säga. De är betydligt jobbigare.

I helgen var jag i Stockholm. I samma kläder och samma smink som jag haft i 14 timmars tid gjordes ett besök på Café Opera på fredagskvällen. Det var en upplevelse. Vi stod på gästlistan för att få titta på 14-åringar i 30-åriga kvinnokroppar.

På söndagen träffade jag Johanna. Min brevvän som jag inte haft kontakt med på fem år. Jag hoppade och skrattade som en dåre. På insidan. På utsidan gjorde jag mitt bästa för att göra ett gott intryck. Egentligen hoppar jag fortfarande.

Nej.

Nej. Jag fick post idag. Nej. Jag har inte ens fyllt 20. Orangea kuvert kan dröja. Nej. "Får ej mottas av barn under 30." Nej. Låt mig vara ifred. Jag är knappt färdigväxt. Nej.

Onda liberaldjävlar

När jag började den här kursen bestämde jag mig för att inte låta mitt namn vara synonymt med "MUF:aren". Jag skulle stanna kvar i garderoben lite för att se hur det är, men främst för att en MUF:are eller liberal blir så mycket mer än MUF:are eller liberal och för att en del slutar lyssna på en för att istället trycka in givna ord och åsikter i munnen på en. Alla vet ju egentligen att liberaler är genuint onda och att vi på fritiden när vi slutat simma i våra bankvalv med pengar gärna kopplar av genom att koka spädbarn i olja för att sedan äta dem precis innan de har slutat sprattla.

På något sätt har jag antagit att min kurs läses av många som är vänster. Det är lugnt, det är kul, men det finns ju trevligare åsikter att ha. Som spädbarnskokande och bankvalvshoppande.

Det har gått rätt bra i garderoben. Att prata moralfilosofi har flutit på med lite ifrågasättningar och lite redogörelser. Nu pratar vi etik, det går mindre bra. Vi pratade organhandel i måndags och hej, rätt att bestämma över sin egen kropp, tyckte jag. Vi pratade rika och fattiga idag och hej, nyliberaler är upphovet till allt ont i världen.

Vi pratade bistånd. En Singer påstår att vi är förpliktigade att skänka så mycket vi bara kan, så mycket att vi själva lever på minimum och att vi därmed inte har full rätt till vår egen lön. Inledningsvis började en kurskamrat (som använder ordet "liksom" mer än han andas) med att liksom säga något om att liksom nyliberaler liksom hävdar det där liksom och att det liksom är dumt liksom. Jag bet mig i tungan och gick vidare till gruppdiskussionen, den började med följande kommentar:
- Inte för att jag är någon ond liberaldjävel som säger så här - eller förlåt om någon känner sig träffad nu.
Det är lugnt.

Jag sade inget, men fick oerhört ont i tungan. Min plan med att bara tycka och inte stämplas - än - rullar vidare. Men jag vet inte. Nu har jag pratat om rätten till liv och rätten till egendom. Det är bara frihet som saknas. Jag har dessutom erkänt att jag tycker Locke är trevlig. Snart ska vi prata om Ayn Rand och min framtid som garderobshängare är nog ödesdiger. Men tja, det var intressant så länge som det varade.

Hej, jag är en ond liberaldjävel. Är du sossesvin, kommunistpack, syndikalistpucko eller något annat korkat?

Nej, jag är inte ensam på kursen om att vara frihetlig och andra positivt klingande ord, men jag framstår som betydligt mer hjältemodig när jag uttrycker det så.

Och jag som ond liberaldjälvel tycker att det roligaste med politik är att folk tycker olika. Just därför ska sossesvin, kommunistpack, syndikalistpuckon eller något annat korkat inte ta det här personligt. Tack, nu är diplomatin klar.

Berättelse från ett bussäte

Idag pratade vi organhandel i skolan. Där vet jag vad jag tycker och varför. Det är inte så svårt.

När jag satt på bussen hem läste jag ut en bok. Dock fanns det inom samma pärmar en till bok. Jag är alltså ägare till en två-i-en-bok. Vad gör man då en av dem är utläst och man fortfarande har lästid till godo? Ska man fortsätta bläddra blad som om inget har hänt och bara hamna i en ny bok? Det har jag aldrig gjort tidigare. Har man läst ut en bok tar man en paus för reflektion, sedan ska man vela i några dagar över vilken ny bok man ska börja med. Men nu var det annorlunda. Jag kan ju inte läsa en av två böcker i samma pärmar och sedan lägga undan den, men jag kan ju inte fortsätta med en gång heller. Det är ju som att gå ut i vinterväder utan att ha hunnit byta om från den avslutade sommarens utstyrsel.

Jag ställdes inför ett dilemma där jag satt med en oerhörd mängd reseminuter kvar och en utläst bok. Men för att inte bryta mot några principer lade jag ihop boken prydligt i knät på mig själv och ägnade mig åt en stunds stirrande. Har man stirrat 15 minuter är det sedan okej att börja läsa en ny bok och så gjorde jag. Då tyckte jag mig ha funnit en lämplig lösning.

Sedan somnade jag.

Sedan fikade jag. Dubbelt upp på 1,5 timmes tid. Jag drack läsk ur en glasflaska med sugrör, sörplade och tyckte mig förlora några vuxenpoäng.

Sjukliga öppettider

Nu vill jag skriva något främst för att få bort stämplen av att vara tidernas mest klagande person. Enligt Epikuros var ett liv fritt från smärta livets syfte. Det tyckte jag var att sätta ribban lite lågt och så har jag mage att gå och klaga över lite brist på fysik. Nej. Nu mår jag mycket bättre. Det är tråkigt att vara sjuk, så nu ska jag inte vara det mer. Men jag tänker fortfarande tro att livet har lite mer än njutning att ge. Och förlåt, kursen har lovat att vi kommer bli en börda för vår omgivning men Epikuros var en smått lustig man.

Imorgon ska delar av MUF Ulricehamn kampanja. Det finns ett förslag om att inga krogar ska få ha alkoholservering efter 03.00. Det tycker vi är rätt torrt. Staten ska inte behöva säga något om öppettider. Vi är fortfarande rätt övertygade om att du vet vad som är bäst för dig. Sedan spelar det ingen roll hur goda (eller onda) intentioner staten har, du känner fortfarande dig själv bättre än några statliga pekpinnar kan påvisa. När du fyllde 18 kallades du för myndig, men vad ska vitsen med det vara om du ändå inte får bestämma över ditt eget liv?

Nej. En öppettid hit eller dit kanske inte är den största politiska frågan, men principiellt är din möjlighet att bestämma över din utekväll eller din krog det som gör ditt liv till ditt.

Imorgon kampanjar vi för mindre förmynderi och för mer frihet.

Fortsatt sjuklingstema

Jag lämnar febern bakom mig. Den är ändå inte mycket mer än en bonus på övrigt tillstånd. Idag har jag hängt på vårdcentralen för att få veta varför min kropp och jag inte kommer överens. En statligt finansierad parterapi.

Kul. Slangar fästes på min kropp. För att fästa slangar på min kropp måste kläder avlägsnas. Så där låg jag tillsammans med massa slangar och självklart, självklart uppmanas jag att "slappna av". Hur då? Jag är knappt avslappnad när jag har kläder på mig och står upp med möjlighet att försvara mig själv, hur ska jag då kunna slappna av när jag ligger ned halvnaken med en massa slangar på mig och mer eller mindre ser ut att be om att få ett skott? Och vem kunde förresten ana att det hade varit stilrent med rakade ben till andningssvårigheter? För jo, slangar fästs även på benen om det är din hals som krånglar.

Kul. Jag fick ta på mig mina oerhört älskade kläder igen. För att göra vad? Gå upp en våning, fösas in i ett omklädningsrum och ta av mig dem. Tacksamt. Men väl värt att påpeka är att de hade ett omklädningsrum. Omklädningsrum som i själva verket var ett avklädningssrum för likväl tvingades jag gå ut ur rummet utan att ha gjort mer än tagit av kläder. Denna gången slapp jag slangar. Istället togs det kort. Hej nakenbilder. Visserligen genomskinliga sådana, men jag är pryd. Pryd. Jag är pryd och jag tycker kläder är en sjukt bra uppfinning som borde belönas med Nobelpris i alla kategorier.

Men nej. Vad det är för fel på mig står obesvarat.

Nu ska jag gå och titta på tatueringar som kan kläda min kropp i alla lägen. En skjorta knäppt upp till max i en grå nyans. Synd att tatueringar måste ligga så nära kroppen.

Men tja, det var lite fascerande att se insidan av sin egen torso. För jag är optimist, har jag nämnt det?

Ytterligare kompensationsfeber

Jag satte precis en post-itlapp på datorskärmen som säger "FOKUSERA!". Den kändes behövlig. Men nu har jag kommit igång ändå. Fyra rader spännande text och jag belönade mig själv med att ta av mig den stickade tröjan som tillsammans med febern, halsduken och teet gjorde mig oerhört het. I och med denna hethet, bestämde jag mig också för att youtuba fram Björn Rosenström och "Het".

Därmed är det nu Mill, te, jag och Berra.

Effektivitet och jag går uppenbarligen inte ihop alla dagar.

Fortsättning på kompensationsfebern

Det är väl typiskt och jag börjar tro att jordens undergång nalkas.

Vi hade ingen choklad hemma.

Kompensationsfeber

Det känns fel redan nu, men jag behöver få yttra min klagan och när det mest sociala umgänge jag har just nu är två stycken sovande hundar nyttjas bloggen ännu en gång som det ultimata forumet när jag ska konstatera hur bortskämd man kan vara.

Jag har feber. Ibland. Min temperatur går upp och ned i samma stil som debatten om växthuseffekten. Men likväl havererar min kropp och i kombination med det ska jag skriva min sista hemtenta om moralfilosofi. Feberyra och utlitarism är inte den allra mest önskvärda kombinationen, även om de två ibland påminner om varandra. Jag har ett dygn på mig att hitta motivation, inbilla mig att jag har koll på ämnet, skriva max 4 000 tecken och på så sätt hitta den där kvalitet framför kvantitet-känslan.

I grundskolan och gymnasiet hade jag sjukligt få sjukdagar. Jag hade frånvaro, men jag var inte sjuk, jag var på andra skolor - helt frivilligt. Nu verkar det som min kropp ska kompensera för bristerna på feber i tidigare år genom att lägga in temperaturhöjningar på regelbundna tidpunkter.

Nu skulle jag behöva skriva något som nyanserar mitt pinsamma i-landsbeteende för att visa på vilken storsint, jordnära, förstående, god, egentligen inte alls bortskämd utan bara alldeles underbar människa jag är. Men det här med kreativitet är inte min grej, så jag ska väl satsa på lite te, choklad och Millproblematik de kommande timmarna istället. Om nästa blogginlägg inte får mig att framstå som fruktansvärt sympatisk kan jag i förebyggande syfte säga att jag faktiskt sålde Pandasaker för WWF när jag var i den där liten-och-söt-åldern som innebar att en del faktiskt köpte någon mugg av mig och därmed bidrog med några kronor till att rädda någon panda eller tiger någonstans i världen.